Lindomesnickeri
Lindome Hembygdsgille bildades 1963

Möbeltillverkningen i Lindome var ledande i vårt land under andra delen av1800-talet

Det fanns ca: 800 personer i omkring 500 små snickerier i Lindome vid den tiden.

 

När Järnvägen öppnades för trafik 1888 bilades ett snickeriaktiebolag i Lindome för att hantera försäljningen av möbler . För denna hantering gjordes en katalog som sädes ut till möbelhandlare i hela landet. Där kunde kunder välja vilka möbler man ville ha och sedan bställde möbelhandlarn detta direkt från Lindome. Sedan gick alla möbler ut via järnväg.

Alla som gick med i bolaget måste skaffa sig ett aktiebrev.

Alla gick inte med i bolaget, det var flera som fortsatte ta emot privatbeställninger, det kom kunder från Göteborg somm villa ha en sådan möbel, ofta var det bara en skiss, men Lindomesnickaren klarade detta utan bekymmer. Det var dom snickerierna som överlevde långt efter Katalogtiden var över.

1936 började en busslinje till Göteborg och de yngre kunde få mera välbetalda arbete i Göteborg, på så vis blev bara de äldre kvar och på så vis dog Lindomesnickeriet så småningom ut.

Men möbeltillverkning fanns kvar i Lindome långt fram till 1990-talet.

 

 

Möbelsnickeriet i Lindome har anor långt tillbaka i tiden, i källor tyder det på att sådan verksamhet fanns i Lindome redan på den Danska tiden eller på 1570-talet. Ett annat bevis är den högt uppdrivna yrkesskiglighet som fanns i snickeriets slutfas. År 1910 kan man läsa i järnvägsstationsprotokoll att det utgick 2 st järnvägsvagnar i veckan från Lindome med möbler, och det tyder på att det måste ha varit en betydande verksamhet.

Näringar inom Lindome de senaste 300 åren så kommer möbelsnickeri klart på första plats

Sedan kommer Liesmidet och först på tredje plats kommer jordbruket.

Det var i synnerhet i de östra delarna av Lindome som möbler allmänt tillverkades och detta i så gott som på varje ställe vare sig det var en bondgård, torpställe eller backstuga. Under hela 1700-talet och början av 1800-talet var det nog till det mesta lite finare möbler, till slott och herrgårdar och liknande. Dessa möbler är som regel signerade. Signering användes för att kunna hålla reda vem som skulle ha pengarna för dom olika möblerna. Det vill säga att om en herrgård hade beställt 12 st likadana stolar så kanske bara 3 st av dom var signerade.

Signaturen baserades på namnet, IAS betyder som exempel Johannes Anders-Son. PÅ den tiden skrev man Son namn med stor bokstav ex: Eriks Son eller Anders Son. Sedan kan det vara ett tillägg med ex: K eller H m.m. Då menas det första bokstaven i by namnet, detta är vanligt när det finns flera med samma namn.

Under 1830 talet och framåt övergår det till lite mer vanligt folks möbler, vanligt folk börjar att möblera med lösa möbler på ett helt annat sätt. Det är under denna period som mängden möbler tillverkas i Lindome. Men det är fortfarande kvallitetsmöbler.

Avsättningsmöjligheterna för Lindomesnickarnas möbler var under 1700-talet och början av 1800-talet ej problemfria. I Göteborg fick ej Lindomesnickarna saluföra möbler på allmänt torg under denna tid, det var däremot ej hinder för personer boende i Göteborg att köpa möbler från Lindome.

Det var med början av 1840-talet som avsättningsmöjligheterna förbättrades avsevärt. Riksdagsmannen Olof Lindbäck från Lindome utverkade nämligen vid riksdagen 1840 att Lindomeborna skulle få försälja möbler av både inhemska som utlänska träslag i Göteborg. Göteborgs stad upplät då lilla torget sydväst om stora hamnkanalen för möbelhandel.

Lindomesnickarna började då att köra till Göteborg varje lördag och en del även onsdagar med möbellass. Köpare infann sig på Lilla Torget eller trätorget som Lindomeborna sade, från när och fjärran kom spekulanter och möbeluppköpare. Många kom kanalvägen ända från Stockholm och från städerna utefter Göta kanal, även fiskebåtar från Bohuslän och Norska västkusten, affärerna gick förhållandevis rätt raskt undan.

Det var om våren och i synnerhet om hösten till flyttningen den 1 okt som möblerna hade bäst åtgång, en stadsbrand någonstans i landet kunde också sätta fart på affärerna. En stor kundkrets var ibland redarna i Göteborg som tog möbler på export, för att sedan nere i europa byta till sig andra varor. På lilla torget fortgick möbelaffärerna tills i slutet av 1850-talet. Då hade verksamheten blivit för stor, torget räckte inte till. Därefter uppläts Järntorget till torgplats för möbler, även här var det varje lördag framåt i tiden ungefär 40 år. År 1902 förlades försäljningen av möbler till Skanstorget. Detta försäljningställe kom ej att besökas av någon Lindomesnickare.

Ett urval stolar som fanns i katalogen.

I princip var det samma möbler i katalogen som man hade tillverkat innan,

Även skrivbord, sovrumsmöbler och herrmöbler.

Möbler följde ett mode även i Lindome.